Landahls medarbetare Peter Degerfeldt har skrivit en expertkommentar i Blendow Lexnova där han ger oss ett urval ur senare års rättspraxis inom entreprenad- och konsulträtt.
Som är säkert för denna läsekrets är bekant har ett flertal mål inom entreprenad- och konsulträttens område under senare år varit föremål för prövning i Högsta domstolen. Därutöver har nog också prövningarna i allmän domstol (underinstanserna) också ökat i omfång och kanske har det skett på bekostnad av skiljeförfaranden, även om många entreprenadrättsliga mål alltjämt prövas i skiljeförfaranden. En orsak till att prövningarna i allmän domstol ökat är kanske att beloppsbegränsningen hänförligt skiljemannaavgöranden högst väsentligt höjts (från tio prisbasbelopp till 150 prisbasbelopp).
Det sägs också att Högsta domstolens ledamöter har börjat intressera sig mer för entreprenadrätten och ansett att praxisfloran bör öka på området. Vidare har jag också hört sägas att större beställarorganisationer velat få fler frågor i de allmänna bestämmelserna prövade. Hur det än är med dessa saker är det sammanfattningsvis att konstatera att byggbranschens standardavtal är svårtolkade i vissa delar. Många bestämmelser lämnar en del att önska i vad gäller klarhet och juridisk stringens. Till stor del beror det nog på att standardavtalen är förhandlingsprodukter och parterna har inte kunnat komma överens i alla delar. Vidare har nog byggbranschen och dess parter tolkat in mer i ordalydelserna än vad som egentligen är möjligt vid en strikt juridisk tolkning.
Mot bakgrund av prövningarna i Högsta domstolen har också några bra artiklar skrivits i olika juridiska tidskrifter, vilka då särskilt kan pekas på en artikel av Anders Ingvarsson, Högsta domstolens intåg i entreprenadrättens slutna rum, SvJT 2015 s 258 och även Martin Wallins artikel Högsta domstolen om tolkning av entreprenadavtal, SvJT 2013 s 815.
Mot bakgrund av att praxisfloran ökat och att det kan vara av intresse att ha en liten sammanställning av olika avgöranden så refererar/sammanfattar jag nedan, kort, ett antal rättsfall som kommit under senare år inom entreprenad- och konsulträttens område. Jag har försökt dela in dessa i något så när lättfattliga rubriker, det ska dock noteras att det kan i fallen finnas andra intressanta rätts- och bevisfrågor än just vad som framgår av rubriken. Det är inte bara fråga om fall ifrån Högsta domstolen, utan även fall ifrån tings- och hovrätt återfinns nedan samt en blandning mellan konsument- och kommersiella förhållanden.
Svea hovrätts dom (meddelad 2017-10-04) i mål T 2172-17
Såväl tingsrätt som hovrätt var eniga om att ordalydelsen 5 kap 8 § i ABK 09 ska tolkas på sätt att ett kvittningsförbud föreligger.
Byggföretag som anlitats av bostadsrättsförening orsakade vattenskada i en av föreningen ägd fastighet. Allmän förmögenhetsskada bestående i kostnad för ersättningsboende för en innehavare av bostadsrättslägenhet har för bostadsrättsinnehavaren ansetts ersättningsgill, trots att bostadsrättsföreningen är ägare till fastigheten och trots att det var bostadsrättsföreningen som anlitat byggföretaget. Rätten till ersättning från byggföretaget för bostadsrättsinnehavaren var oberoende av om bostadsrättsinnehavaren var berättigad till ersättning från bostadsrättsföreningen för samma skada.
När AB 92 är avtalat mellan beställare och generalentreprenör slog HD fast att en beställare inte kan erhålla skadestånd direkt från generalentreprenörens underentreprenör - d v s ”hopp i kontraktskedjan” är inte tillåtet.
I målet förelåg tvist mellan beställare och entreprenör gällande om fordran grundat på ÄTA-arbete preskriberats sex månader ifrån avlämnandet eller om 10-års preskription gällde. I målet var ABT 94 avtalat och omstridd bestämmelse var 6 kap 13 § (men även 4 kap 7). Högsta domstolen fann att för det fall någon slutbesiktning inte utförts och entreprenaden avlämnats s a s formlöst gäller vanlig 10-årig fordringspreskription för ÄTA-arbeten. Enligt HD motiveras det av enligt ordalydelsen i 6 kap 13 § och att varken standardavtalets systematik eller den dispositiva rätten i övrigt gav någon vägledning. ÄTA-fordran var därmed inte preskriberad. Högsta domstolen var inte enig, utan minoriteten ansåg att preskription förelåg efter sex månader ifrån avlämnandet och det framförallt med grund i standardavtalets systematik.
Det ska noteras att senare utgåvor av standardavtalen (AB 04 och ABT 06) har en exakt likadan utformning av preskriptionsregeln (6 kap 13 §, men i senare utgåvor istället benämnd 6 kap 19 §) däremot en något annorlunda utformning av i målet omstridd bestämmelse 4 kap 7 § (numer 7 kap 12 §).
HD slog fast att ordet skada i § 6.8 ABK 96 avser den ekonomiska skada som konsulten orsakat beställaren och inte fysisk skada på objektet. Beställarens tidsfrist för att framställa skadestånd skall börja löpa när det för beställaren framstår som sannolikt att skada föreligger och det finns skälig anledning att anta att konsulten är ansvarig för skadan.
Svea hovrätts dom (meddelad 2017-10-20) i mål T 5245-16
Hovrätten prövade bl a preskriptionsbestämmelsen i ABK 09, 5 kap 6 §, och särskilt hur uttrycket ”kännedom om skadan” ska tolkas. Enligt hovrätten ska ”kännedom” likställas med ABK 96:s begrepp ”upptäckts” i 6 kap 8 §. NJA 2007 s 35 kunde därför läggas till grund för tolkningen av begreppet ”kännedom”. Det innebar i detta mål att kravet var för sent framställt. HD meddelade ej prövningstillstånd.
Svea hovrätts dom (meddelad 2012-09-12) i mål T 10645-11
Hovrätten fann, i mellandom, att konsumenttjänstlagens regler var tillämpliga på frågan om reklamationsfrist när näringsidkare ingått avtal som åberopar ABS 05. Vad gäller frågan om reklamation gällande fel hade då vissa fel åberopats för sent, men andra fel åberopats inom konsumenttjänstlagens frist. Domen har vunnit laga kraft.
Hovrätten för Västra Sveriges dom (meddelad 2016-12-08) i mål T 1461-15
Hovrättens domslut innebar att en ungefärlig prisuppgift uppdelad på flera poster (olika arbetsmoment) skulle betraktas i sin helhet som en ungefärlig prisuppgift, d v s varje enskild post, varje enskilt moment, var inte att se som en ungefärlig prisuppgift i sig.
Högsta domstolens dom 2016-11-22 i mål T 3445-15
I målet hade en entreprenör åt en konsument utfört en målningsentreprenad till ersättningsformen löpande räkning. I målet förelåg tvist om betalningen och angående bevisbörda, skäligt pris etc. HD prövade 36 § konsumenttjänstlagen och, med stöd i förarbetena till konsumenttjänstlagen, konstaterade att en skälighetsbedömning ska ske av det ”slutliga” priset vid löpande räkning.
Undantaget för bedömning var timpriset, det var avtalat. Däremot prövade HD om antalet timmar som redovisats och, som enligt entreprenören, hade lagts ned på arbetet i fråga var skäligt. HD uttalade att entreprenören har bevisbördan för de omständigheter som konstituerar prisets skälighet. Full bevisning krävs. I det aktuella fallet var underlaget (timsedlar etc) för dåligt redovisat enligt HD. Trots att arbetsledare etc hade hörts och intygat riktigheten av redovisningen menade HD att priset (timmarna) var inte skäligt. Entreprenören erhöll endast ersättning utifrån vad konsumenten i målet hade vitsordat.
Svea hovrätts dom (meddelad 2016-03-10) i mål T 10408-14
Beställare och entreprenör hade träffat avtal om byggnadsarbeten på löpande räkning. ABT 06 var avtalat. Frågan i målet var om priset var skäligt och vilket krav som skulle ställas på entreprenörens kostnadsredovisning. Hovrätten fann, till skillnad mot tingsrätten, att entreprenören skulle erhålla i stort sett hela det yrkade beloppet. Enligt hovrätten var det inte aktuellt att lägga en prövning enligt 45 § köplagen till grund, enär parterna träffat avtal om prissättningen genom löpande räkning. Istället skulle till grund för prövningen läggas ABT:s bestämmelser i 6 kap 9 och 10 §§. Det ålåg då entreprenören att visa att de haft de kostnader som de påstått. Det ålåg beställaren att komma med konkreta invändningar som gjorde att kostnadsunderlaget skulle ifrågasättas. Hovrätten höll i denna prövning isär om entreprenören visat sina kostnader och om entreprenören visat omsorg om beställarens ekonomi (6 kap § 10, första punkten).
Enligt hovrättens bedömning var kostnaderna i stort sett styrkta och det i stort sett genom redovisat underlag och beställaren hade också under entreprenadtiden möjlighet att granska hela underlaget. Vad gäller omsorgsplikten var det hovrättens bedömning att beställaren var den som hade bevisbördan för att entreprenören brustit i sin omsorgsplikt. Det ålåg beställaren vidare att visa vilka ekonomiska konsekvenser åsidosättandet av omsorgsplikten medfört för beställaren. Enligt hovrätten hade beställaren i målet i någon begränsad mån visat vissa brister i planering etc, men inte på vilket sätt detta medfört kostnadsfördyringar för beställaren. Entreprenörens talan bifölls därför till största del. Målet överklagades till HD som dock inte meddelade prövningstillstånd.
Vid tvist mellan beställare och entreprenör gällande huruvida fast pris eller löpande räkning avtalats har huvudregeln ansetts vara att den part som hävdar att avtal har träffats om fast pris eller om beräkningsgrunden för priset har bevisbördan för sitt påstående.
En konsument har i tvist med en näringsidkare ansetts ha bevisbördan för uppgiften att ett avtal om entreprenad på löpande räkning innefattat ett takpris. Notera att konsumenttjänstlagens bestämmelser gällande småhusentreprenader däremot stipulerar att vad konsumenten påstår om priset eller grunderna för prisets beräkning skall gälla. Det innebär att om konsumenten påstår att fast pris avtalats vid en småhusentreprenad gäller detta och det åligger entreprenören att styrka ett påstående om löpande räkning. Påstår konsumenten däremot att fast pris avtalats vid renoveringsoch ombyggnadsentreprenader gäller – med hänvisning till rättsfallet – således att konsumenten skall styrka sitt påstående.
Linköpings tingsrätts dom (i mål T 2691-10) meddelad 2012-12-10
En rörentreprenör hade åtagit sig att åt en beställare utföra VVS-entreprenad i Stockholm. Till följd av tvist mellan parterna, stoppade entreprenören arbetena med anledning av tvist om betalning för vissa arbeten. Beställaren hävde då parternas entreprenadavtal. Entreprenören väckte talan med yrkande om ersättning för utförda ÄTA och skadestånd för felaktig hävning. Beställaren bestred och genstämde samt yrkade ersättning för skada hänförligt hävningen. Under tingsrättens prövning kom bl a frågan om hantering av ändring av fasta bestämmelser i AB 04. Därutöver kom under tingsrättens prövning fråga om rätten till hävning och värdering av utförda arbeten m m. Entreprenörens talan bifölls till största del, beställarens talan ogillades. Målet har vunnit laga kraft.
Region Gotland beställde muddringsarbeten av en muddringsentreprenör. Under arbetet stötte entreprenören på hårt berg, vilket entreprenörens muddringsverk inte klarade. Entreprenören utförde arbetet medelst sprängning istället. Kostnaderna steg för entreprenören. Entreprenören krävde ÄTA-ersättning för utförd sprängning. Region Gotland bestred att entreprenören ägde rätt till sprängning, såväl tingsrätt som hovrätt ogillade entreprenörens talan. I målet ställdes den juridiska frågan på sin spets om hur 1 kap 8 § AB 04 skulle tolkas. Med andra ord om det borde legat inom ramen för entreprenörens fackmässiga bedömning att räkna med att sprängning skulle kunna vara nödvändigt.
HD förklarade i målet att HD utgick ifrån hovrättens bevisvärdering; det gick att dra slutsatsen att det sannolikt var så att arbetena med muddring inte gick att genomföra med muddringsverk. HD förklarade i målet att 1 kap 8 § AB 04 ska tolkas på sätt att entreprenören ska beakta de förhållanden inom arbetsområdet som varit troliga. Eftersom hovrätten funnit att det var sannolikt att mudderverk inte gick att använda innebar det således en högre grad av sannolikhet än vad HD således uttalat ska gälla för entreprenörens fackmässiga bedömning enligt 1 kap 8 § AB 04.
En kyrka i Västerås (Kyrkan) lät med början år 2000 uppföra en kyrkbyggnad i Västerås. Totalentreprenör anlitades. Kyrkan valde dock under arbetets gång att bryta ut golvläggningen i församlingssalen ur entreprenaden. En golvläggningsentreprenör anlitades. Inget av byggbranschens standardavtal åberopades, således var det fråga om ett standardavtalslöst tillstånd. Mattan lades in, men plattan var för fuktig, vilket medförde att arbetet måste göras om. Kyrkan bekostade omläggningen och yrkade ersättning av entreprenören under åberopande av fel. Entreprenören bestred ansvar. Entreprenören menade att det var kyrkans ansvar att tillse att underlaget var klart för beläggning och att kyrkan lämnat en felaktig uppgift angående fukthalten i plattan.
Tingsrätten biföll kyrkans talan. Hovrätten ogillade talan. Även Högsta domstolen ogillade talan. HDs sammanfattande slutsats avseende ansvaret för uppgifter var att säljaren av en tjänst (entreprenören) normalt inte har någon skyldighet att närmare granska eller bedöma uppgifter om sakförhållanden som köparen av tjänsten har lämnat. En sådan skyldighet föreligger bara när säljaren inser att uppgiften är felaktig eller om det finns en tydlig indikation på detta. HD fann därmed att det inte var klarlagt i målet att entreprenören hade insett att den av Kyrkan lämnade uppgiften var felaktig (eller ofullständig). Kyrkan hade därför inte rätt att göra några felpåföljder gällande gentemot entreprenören. HD var dock inte enig i sin dom, utan ett justitieråd lade särskild vikt vid att kyrkan inte hade specialkunskaper i ämnet och ville därför bifalla kyrkans talan.
NJA 2009 s 388 och NJA 2010 N 17
En entreprenör uppförde åt en beställare hus på två olika fastigheter och enligt två olika kontrakt. Enligt kontrakten uppfördes husen med AB 72 (tidigare utgåva av AB 04 och som också avser att reglera utförandeentreprenaden) som avtalsmoment mellan parterna. Trots att det var fråga om utförandeentreprenad utförde ändå entreprenören viss projektering. Entreprenören bestred ansvar för fel och skada.
Hovrätten menade att för det fall parter i ett entreprenadavtal kommit överens om en ansvarsfördelning som en utförandeentreprenad åligger det den part som påstår annan ansvarsfördelning att visa att parterna, i strid med överenskommelsen, avsett att avtala om den ansvarsfördelningen. Vidare menade hovrätten att ansvaret för tillhandahållna konstruktioner enligt 1 kap 9 § AB 72 inte nödvändigtvis medför ett ansvar för att konstruktionen är lämplig. Bestämmelsen innebär i första hand ett ansvar för att mått, specifikationer etc är korrekta så att den som skall ta ställning till utförandet får ett användbart och pålitligt beslutsunderlag. Hovrättens (och tingsrättens) ställningstagande fick till följd att beställares talan, som grundades dels på vissa individuella villkor i parternas kontrakt (t ex att entreprenören hade fullt ansvar för fel och brist som hade samband med projektets funktion), dels på 1 kap 9 § AB 72 (1 kap 6 § AB 04), ogillades. Till skillnad mot tingsrätt och hovrätt fann HD att entreprenören ansvarar för funktionen (och läckaget) enligt såväl de individuella kontraktsvillkoren som 1 kap 9 § AB 72 (1:6 i AB 04).
Enligt HD:s uppfattning hade en beställare (konsument) förvägrat en entreprenör tillträde för avhjälpande av fel när beställaren ställde upp vissa tilläggskrav för avhjälpandet (krav på tillkommande arbeten och viten).
NJA 2015 s 110 och NJA 2015 s 1040
I det s k Svedala-målet har HD dels förklarat att enstegstätad fasad i sig utgör ett fel, dels förklarat att det varit vårdslöst av entreprenören att bygga med enstegstätad fasad. Enligt HD var det rimligt för beställarna (konsumenter) att utgå ifrån att entreprenören prövat aktuell metod innan den kom till utförande. HD konstaterade att det fanns inget i målet som tydde på att entreprenören var medveten om riskerna med konstruktionen och det var inte heller allmänt känt vid tiden för uppförandet att konstruktionen var riskfylld. Riskkonstruktionen konstaterades och blev allmänt känd först flera år efter aktuellt uppförande. HD fäste dock avseende vid att det var fråga om ett stort antal liknande hus, vilket ställde ett stort krav på aktsamhet vid utförandet av uppdraget (entreprenaden). HD menade att det för entreprenörens del inte gick att förlita sig på att den aktuella konstruktionen var allmänt förekommande i branschen, utan det ålåg entreprenören att vidta lämpliga åtgärder för att förvissa sig om fasadkonstruktionens hållbarhet innan metoden kom till utförande. Entreprenören hade dock inte utfört några utredningsåtgärder alls.
För frågans bedömande – vårdslöshet eller ej – var det irrelevant att det fanns typgodkännande på aktuell konstruktion. I domskälens punkt 22 anmärkte HD att vid vårdslöshetsprövningen ska, utöver felets art, även prövas vilka som är parter i avtalet. Möjligen antyder det att utgången kunde ha blivit annorlunda om det inte varit fråga om konsumenter. Det är dock en spekulation och inte klart uttalat av HD. HD var inte enig, utan två justitieråd ansåg att entreprenören inte varit vårdslös. Minoriteten ansåg att vid användandet av en etablerad byggmetod kan det inte krävas att entreprenören ska vidta särskilda undersökningar av metodens lämplighet.
HD var dock enig i frågan om överlåtelseförbud. HD ansåg att andrahandsköpare av husen även kunde vända sig emot entreprenören och göra gällande fel, trots att det förelåg ett överlåtelseförbud i entreprenadavtalen. Enligt HD saknades det sakligt motiverade skäl för att entreprenören endast skulle fullgöra sina förpliktelser att avhjälpa fel gentemot förstahandsköparna.
I målet var det visat att det förelåg ett allvarligt fel på en betongplatta som i princip var tvunget att avhjälpas till en betydande kostnad (ca 13 milj kr). Felet var dock inte avhjälpt vid processen och beställaren hade således inte haft kostnaden. Yrkandet stöddes på en kalkylkostnad. Göta hovrätt kom fram till att enligt byggbranschens standardavtal krävs det att felet är avhjälpt och beställaren kan visa upp en verifierad kostnad för avhjälpandet för att beställaren ska erhålla ersättning. Högsta domstolen kom däremot fram till att beställaren äger rätt till ersättning för avhjälpandekostnader, oavsett om felet avhjälpts eller ej. Däremot föreligger inte rätt till ersättning på grunden värdeminskningsavdrag, enär felet är för allvarligt.
Hovrätten för Övre Norrland dom (meddelat 2016-05-04) i mål T 469-15
Såväl tingsrätten som hovrätten bedömde att när slutbesiktning inte verkställdes så var entreprenaden att se som avlämnad och godkänd vid en viss tidpunkt, vilket medförde att beställarens fordran på vite inte kunde vinna bifall.
Högsta domstolen tolkade en vitesklausul i ett avtal mellan Fortum och Trafikverket. I målet var en individuellt utformad vitesklausul – som avvek från AB:s reglering – föremål för tolkning. Frågan var hur tolkning skulle ske i ljuset av dels AB 04, dels den dispositiva rätten. Mycket kort kan sägas att HD konstaterade att den entreprenör som blivit försenad, inte kunde undkomma vite genom att invända att försening ändå hade uppstått i projektet mot bakgrund av att en annan entreprenör var försenad med sitt åtagande. Den individuellt utformade klausulen skulle i sådana fall innebära att beställaren inte skulle erhålla något vite alls ifrån någon av entreprenörerna, vilket enligt HD skulle vara klart överraskande och oförmånligt för beställaren.
En underentreprenör kvitterade ut och tappade/slarvade därefter bort en huvudnyckel i samband med entreprenadarbeten. Följden blev att samtliga lås tvingades bytas ut. Låsbytet kostade ca 170 000 kr. Enligt vad underentreprenören upplysts om vid utkvitteringen av nyckeln, och vad som framkom av kvittenslistan, utgick vite med 15 000 kr för det fall en nyckel inte återlämnades. I målet yrkades ersättning fullt ut för låsbytet. Underentreprenören bestred under åberopande av bl a att underentreprenörens ansvar var begränsat till 15 000 kr. Högsta domstolen kom fram till att underentreprenörens ansvar var begränsat till 15 000 kr. Högsta domstolen gjorde vissa generella uttalanden angående vitesklausuler.
NJA 2013 s 271
Målet behandlar 5 kap 4 § AB 92 (5 kap 1 § AB 04) och hur beställarens ansvar för entreprenaden under entreprenadtiden ska tolkas. Högsta domstolen kom fram till att 5 kap 4 § saknade sanktion. Beställarens ansvar får uttolkas från AB och ABT:s bestämmelser i övrigt, vilket medför att beställarens ansvar inte är strikt. HD gjorde också generella uttalanden hur byggbranschens standardavtal ska tolkas (punkterna 6 och 7 i domen).
Svea hovrätts dom (meddelad 2011-03-01) T 1479-10
Målet behandlade frågan om rätten till försäkringsersättning och om ett vite skulle behandlas som ett skadestånd eller ett vite i försäkringsvillkorens mening. Målet har vunnit laga kraft.
Hovrätten för Nedre Norrland dom (meddelad 2009-09-25) i mål T 337-08
En entreprenör åtog sig att på totalentreprenad uppföra en hangar. Entreprenören anlitade två olika konsulter för genomförandet av hållfasthetsberäkningar och konstruktionslösningar för hangaren. En tid efter uppförandet rasade en del av taket. Entreprenören krävde att konsulterna antingen solidariskt eller var och en efter sitt egna ansvar skulle ersätta entreprenören för den skada som uppstod med anledning av haveriet.
Enligt tingsrätten ålåg det entreprenören dels att precisera konsulternas uppdrag, dels kontrollera att konsulterna fullgjort uppdraget så att alla förutsättningar blivit beaktade. Mot bakgrund framförallt av att entreprenören hade samordningsansvaret ogillade tingsrätten käromålet. Målet överklagades till hovrätten. I hovrätten prövades enbart målet mot den ena konsulten (med anledning av att den andra konsulten och entreprenören förliktes). Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Däremot ändrade hovrätten domskälen. Enligt hovrätten var det inte visat att konsulten åtagit sig uppdraget att utföra vissa hållfasthetsberäkningar. Domen har vunnit laga kraft.
Svea hovrätts dom (meddelad 2011-12-07) i mål T 206-11
Med anledning av tvist angående betalningsansvar hävde beställaren totalentreprenörens entreprenadavtal. Underentreprenörens entreprenadkontrakt kom då också att upphöra. Beställaren genomförde värdering av totalentreprenörens hela åtagande. Frågan var om aktuell värdering gick att lägga till grund för värdering av underentreprenörs arbete. Enligt såväl tingsrätt som hovrätt var det möjligt. Domen har vunnit laga kraft.