Henning Rönström skriver i Förvaltarforum om nya lagändringar till gagn för fastighetsägare.
I syfte att kartlägga välfärdsstatens förmåga att stå emot organiserad och systematisk ekonomisk brottslighet tillsatte regeringen i september 2015 en utredning med direktiv om att se över bland annat Skatteverkets folkbokföringsverksamhet och hur denna utnyttjas i syfte att tillskansa sig bidrag och andra förmåner ur välfärdssystemen.
Utredningen lade i maj 2017 fram sitt slutbetänkande Kvalificerad välfärdsbrottslighet – förebygga, förhindra, upptäcka och beivra, SOU 2017:37. Baserat på slutsatserna däri presenterade regeringen i februari 2018 ett antal förslag till ändringar av och kompletteringar till befintlig lagstiftning.
För fastighetsägare och fastighetsförvaltare torde införandet av en ny straffbestämmelse om folkbokföringsbrott samt möjligheten för Skatteverket att, i syfte att kontrollera uppgifter i folkbokföringen, genomföra så kallade kontrollbesök, vara av störst intresse. Lagändringarna träder i kraft den 1 juli 2018.
I den proposition som ligger till grund för de föreslagna lagändringarna konstaterar regeringen att det blivit allt vanligare att oriktiga uppgifter, bland annat i folkbokföringen, används i kriminella syften och att nyttjandet ofta är såväl organiserat som systematiserat.
Då många myndigheter, kommuner och andra offentliga organ fäster stor tilltro till uppgifterna i folkbokföringsdatabasen exempelvis vid beslut om utbetalningar av bidrag och andra förmåner, anser regeringen att det är extra angeläget att dessa uppgifter stämmer överens med faktiska förhållanden.
Enligt bestämmelsens föreslagna lydelse ska lämnandet av en oriktig uppgift till grund för folkbokföringen kunna straffas med böter eller fängelse i upp till sex månader. Detsamma gäller för den som underlåter att uppfylla den anmälningsplikt som gäller vid in- eller utrikes flytt.
För straffansvar krävs även att lämnandet av en oriktig uppgift eller underlåtenheten att uppfylla anmälningsplikten sker uppsåtligen och att åtgärden eller underlåtenheten inneburit fara i bevishänseende.
Det sistnämnda innebär att det inte ska dömas till ansvar då en folkbokföringsuppgift uppenbart är felaktig och det således inte föreligger en konkret fara för att folkbokföringen inte kommer att återspegla den faktiska bosättningen. Är brottet ringa, döms inte till ansvar.
Bedöms brottet som grovt, döms till fängelse i sex månader eller i högst två år. Vid bedömningen av om brottet är att anse som grovt ska stor vikt fästas vid om brottsligheten utövats systematiskt eller i större omfattning. Den brottslighet som här åsyftas är sådan brottslighet som utgör en del i fullbordandet av det specifika folkbokföringsbrottet och inte brottslighet överlag.
Utgör ett folkbokföringsbrott enbart ett led i annan brottslighet, exempelvis i samband med grova bidragsbrott, skattebrott eller bokföringsbrott, ska den senare brottsligheten inte ges någon självständig betydelse vid graderingen av folkbokföringsbrottet. Har en person skaffat ett flertal falska identiteter och försöker få dessa folkbokförda är istället detta en omständighet som ska beaktas vid bedömningen om folkbokföringsbrottet är att betrakta som grovt eller inte.
I syfte att stävja missbruket kring folkbokföringen och för att underlätta lagföring av de som bryter mot den nya straffbestämmelsen ges även Skatteverket utökade möjligheter att kontrollera att uppgifterna i folkbokföringsdatabasen stämmer överens med den enskildes faktiska bosättning. Detta genom att verket får möjlighet att genomföra så kallade kontrollbesök.
Dessa besök ska kunna genomföras av Skatteverket på den adress där den enskilde uppgett sig vara bosatt, där det kan finnas anledning att anta att den enskilde är bosatt eller där den enskilde är folkbokförd. Ett besök får ske oannonserat och vid ett besök har verkets personal rätt att begära att den enskilde identifierar sig.
Vägrar den enskilde eller uppstår det tveksamheter kring dennes identitet har Skatteverket dock ingen möjlighet att med tvång säkerställa identiteten. Kontrollbesök ska göras när det är nödvändigt för bedömningen av frågan om en persons folkbokföring. Metoden ska med andra ord tillämpas restriktivt och enbart när det inte går att fastställa den enskildes folkbokföring, exempelvis genom olika former av registerslagningar eller andra så kallade inre kontroller.
För hyresvärdar och förvaltare innebär lagändringarna ett förbättrat utgångsläge i brett spektra av hyresrättsliga tvister. En myndighets uppgift och/eller en lagakraftvunnen dom avseende den enskildes reella boendeförhållanden tillmäts naturligen stor betydelse som bevismedel, bland annat när hyresnämnden prövar ansökningar om lägenhetsbyten eller andrahandsupplåtelser.
Då det enligt hyresrättslig praxis även råder en presumtion om att folkbokföringen ska spegla den faktiska bosättningen, medför lagändringarna sannolikt också en minskad förekomst av en, ofta svårbevisad, diskrepans mellan folkbokföring och faktisk bosättning.
Då den genomsnittlige hyresgästens benägenhet att bryta mot regelverket minskar, minskar givetvis även antalet hyresgäster som väljer att folkbokföra sig i en lägenhet de längre inte nyttjar.
Mot bakgrund av vad som konstaterats ovan är det inte en alltför vågad gissning att tro att lagändringarna i förlängningen även kommer att leda till att antalet hyresgäster som olovligen nyttjar eller överlåter sin hyresrätt minskar och att en mer ändamålsenlig användning av fastighetsbestånden därigenom kan uppnås.
Även om problematiken med oriktiga eller ofullständiga uppgifter i folkbokföringen inte kommer att försvinna som i ett trollslag, finns således all anledning att välkomna regeringens initiativ i denna fråga.