Enligt HD-praxis får vissa hinder i servitutsrätten tålas. Men när är det fråga om ett intrång? Emma Eriksson och Caroline Winje diskuterar om servitutsrätten får inskränkas och, i så fall, i vilken omfattning.
Högsta domstolen (HD) har den 28 mars 2019 meddelat dom i ett mål (NJA 2018 s. 200) avseende ett vägservitut och frågan huruvida härskande fastighet är skyldig att tåla att aktuell väg stängs av tillfälligt under kortare perioder varje dag. Denna kommentar, som tar avstamp i ovan nämnt HD-avgörande och Svea hovrätts dom av den 22 november 2018 i mål nr T 3192-18, utreder frågan vad som ska ses som ett intrång i servitutsrätten och i vilken omfattning en servitutsrätt får inskränkas
Servitut är en rätt för en fastighet att använda en annan fastighet för en viss funktion. Ett servitut är knutet till en viss fastighet, inte till en viss person. Servitutet gäller alltså oavsett vem som äger fastigheten. Det finns två typer av servitut, avtalsservitut och officialservitut. Ett avtalsservitut bildas genom avtal mellan fastigheternas ägare, ett officialservitut bildas genom myndighetsbeslut.
Oavsett servitutsform är syftet med ett servitut att förbättra en fastighet genom att tillföra den en funktion som inte kan tillgodoses inom den egna fastighetens gränser. Genom ett servitut kan härskande fastighet ges rätt att i ett visst hänseende nyttja den tjänande fastigheten, exempelvis i form av en rätt att använda en väg på den tjänande fastigheten. I 14 kap. 1 § jordabalken (1970:994) framgår att en servitutsupplåtelse förutsätter att servitutet är ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning och avse ändamål av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten. Det innebär att även om servitutet i första hand tillgodoser härskande fastighets intresse så måste servitutet skapa underlag för en totalt sett effektivare markanvändning.
Målet gällde i korthet utövandet av ett vägservitut där kommunen som ägare av tjänande fastighet upplät rätt för härskande fastighet att använda en väg över kommunens fastighet. På kommunens fastighet bedrevs ridskoleverksamhet. Den förening som bedrev verksamheten stängde varje dag av vägen med två grindar för att låta ett större antal hästar passera. Härskande fastighets ägare yrkade att grindarna togs bort och att kommunen skulle förpliktigas att, vid vite, se till att den aktuella vägen inte heller blockerades på annat sätt. Kommunen bestred yrkandena.
Frågan som HD hade att ta ställning till i målet var om åtgärden från den tjänande fastigheten, att genom grindar spärra av vägen under kortare perioder varje dag, utgör hinder mot utövandet av servitutsrätten och, i så fall, om den härskande fastighetens ägare är skyldig att tåla hindret.
HD konstaterade att servitutsrätten som sådan fixeras efter förhållandena vid dess tillkomst och består därefter i princip oförändrad. Ändrade förhållanden kan däremot få viss betydelse för på vilket sätt eller i vilken omfattning servitutsrätten får utövas. Till exempel kan befogenheter som följer med servitutet falla bort eller minska utan att ersättas av andra. Så blir fallet om den härskande fastighetens behov av servitutsrätten upphör eller minskar.
Därtill kan en servitutsrätt gå ut på ett exklusivt eller ett gemensamt nyttjande av fastighetsdelen. Till exempel kan det tänkas att en väg ska tillgodose både tjänande och härskande fastighets behov. Åtgärder som verkar hindrande måste alltså i viss utsträckning kunna godtas som förenliga med den härskande fastighetens servitut, till exempel att vägen nyttjas även av tjänande fastighet.
I det aktuella fallet stängdes grindarna som mest tre gånger om dagen och vid varje tillfälle inte mer än under ca 15 minuter. Servitutet var ett officialservitut och det förutsattes att servitutsvägen skulle kunna användas av såväl den härskande som den tjänande fastigheten. En utgångspunkt för bedömningen var därför att också den tjänande fastigheten hade rätt att använda servitutsvägen och att det ofrånkomligen kan leda till situationer då det uppstår konkurrens mellan den härskande och den tjänande fastighetens intressen.
Vid en samlad bedömning kom HD fram till att den tidvisa avstängningen av vägen, i form av tillfälligt stängda grindar, visserligen utgör ett visst hinder i utövandet av den härskande fastighetens servitutsrätt men att hindret av servitutsvägen är sådant att det skäligen bör tålas. Detta eftersom vägen varje gång stängdes av under en kortare tid och vid dessa tillfällen fanns möjlighet att använda alternativa vägar för att ta sig till och från den härskande fastigheten. Till det lades att verksamheten på fastigheten fortsatt låg i linje med vad som måste anses vara en sedvanlig användning av denna typ av fastigheter samt att avspärrningarna var nödvändiga för att hästarna effektivt och trafiksäkert skulle kunna passera över vägen. Åtgärden att stänga grinden utgjorde därför en begränsad olägenhet och ansågs inte som ett intrång i servitutsrätten.
Frågan som hovrätten hade att ta ställning till i mål T 3192-18 var huruvida en trappas nya utformning utgjorde ett intrång i servitutsrätten. I detta fall utövades servitutsrätten genom att den härskande fastigheten använde en trappa till och från ett bostadshus. Tjänande fastighets ägare hade förändrat trappans sträckning, form och lutning. Härskande fastighets ägare gjorde därför gällande att den nya trappan inte var förenlig med utövandet av servitutet.
Hovrätten skriver i sina domskäl att en trappa i allmänhet får sägas fylla en funktion av att underlätta förflyttning av personer mellan två skilda nivåer, och inte att transportera cyklar, barnvagnar och annat gods. Att den ursprungliga trappan använts till annat än gångtrafik saknade därför betydelse enligt domstolen. Därtill kunde man inte bortse ifrån att den härskande fastigheten, inom den egna fastigheten, hade tillgång till en annan trappa och att servitutstrappan därför utgjorde en alternativ utfartsväg och därmed har ett annat syfte än ett servitut som ensamt tryggar en fastighets förbindelse till allmän väg. Även om trappans konstruktion och utformning hade förändrats, konstaterade hovrätten att trappans funktion inte hade förändrats på något nämnvärt sätt. Mot bakgrund av detta ansåg domstolen att utövandet av servitutet inte hindrades av trappans nya utformning.
Inledningsvis ska nämnas att det saknas lagregler kring i vilken grad härskande fastighet är skyldig att tåla hinder mot utövandet av servitutet.
Enligt HD får man skilja mellan servitutsrätten som sådan och de befogenheter som vid varje tid kan följa av denna. Servitutsrätten som sådan fixeras efter förhållandena vid dess tillkomst. De befogenheter som följer av servitutsrätten kan emellertid komma att ändras på grund av samhällsutvecklingen eller andra tillkommande omständigheter. Servitutsrätten har alltså en viss elasticitet genom att ändrade förhållanden kan få betydelse för på vilket sätt eller i vilken omfattning servitutsrätten får utövas.
I NJA 2018 s. 200 framgick inte några särskilda begränsningar av servitutets ordalydelse. Eftersom det inte fanns någon utredning om förhållandena på platsen vid servitutets tillkomst var det inte heller möjligt att tolka in några särskilda begränsningar i servitutsrätten, utöver att den tjänande fastighetens ägare också skulle kunna använda vägen.
Det säger sig självt att när ägaren av den tjänande fastigheten använder vägen, skulle det kunna uppstå hinder för den härskande fastigheten att använda vägen. HD konstaterar dock att när ett servitut, som i det här fallet, innebär konkurrens om användningen av det område som omfattas av servitutsrätten så innebär det inte att varje åtgärd som faktiskt är ett visst hinder också är ett intrång i servitutsrätten. Frågan blir då vilka hinder som kan accepteras utan att det ses som ett intrång i servitutsrätten?
Vid bedömningen av vilka hinder som måste godtas i utövandet av ett servitut ska framför allt beaktas i vilken utsträckning den aktuella åtgärden hindrar den härskande fastigheten att nyttja servitutsrätten och vilka olägenheter detta medför för den härskande fastigheten. Hinder som kvantitativt eller kvalitativt är mer betydande kan inte godtas. Det måste alltså vara fråga om ett mindre betydande hinder. En grundläggande förutsättning för att en åtgärd som verkar hindrande ska behöva godtas är att det finns ett legitimt behov av den samt att åtgärden inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med den. Åtgärden får inte heller ändra servitutets funktion.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att innan de aktuella avgörandena godtogs i princip inga inskränkningar av servitutsrätten. Genom HD:s och hovrättens dom är viss typ av inskränkning acceptabel när inskränkningen är mindre betydande, ligger i linje med servitutets ursprungliga funktion och olägenheterna av inskränkningen är begränsade. Vid bedömningen av vilken inskränkning i servitutsrätten som får tålas ska man således se till olägenheternas omfattning och om funktionen av servitutet fortfarande är densamma. Likväl ska anledningen till att tjänande fastighets ägare gör inskränkningen beaktas. Här finns både legitima och icke legitima anledningar som kan resultera i olika bedömningar av om inskränkningen är acceptabel. Är dessa förutsättningar uppfyllda, är det fråga om sådana inskränkningar som servitutsinnehavaren är skyldig att tåla. Detta resonemang torde gälla såväl för officialservitut som avtalsservitut.