Regleringen kring strandskyddet och dispens från detta är ständigt aktuellt och ett område som för många fastighetsägare har stor påverkan på möjligheterna att använda sin fastighet. Detta gör att mål om strandskydd regelmässigt hamnar i domstol för prövning av om dispens kan ges eller inte – och varje år kommer ett flertal domar från Mark- och miljööverdomstolen som förtydligar hur bedömningen ska göras. För Lexnovas räkning gå Mattias Schierbeck och Johan Larsson igenom ett urval av den senaste tidens praxis.
En man ansökte om bygglov för ett enbostadshus på en fastighet år 2018. Bygglovet beviljades av kommunen utan att nämna behovet av strandskyddsdispens. Huset uppfördes enligt bygglovet och har sedan dess använts som permanentbostad av mannen och hans familj. I samband med en fastighetsbildningsprocess söktes strandskyddsdispens i efterhand för huset. Den lokala samhällsbyggnadsnämnden beviljade dispens, men Länsstyrelsen överprövade ärendet och ansåg att byggnaden låg inom strandskyddsområdet och att det inte fanns särskilda skäl för dispens. Nämndens beslut upphävdes därför. Mannen överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen, som avslog överklagandet.
Mark- och miljööverdomstolen konstaterade, efter att mannen överklagat även dit, att strandskyddsområdet omfattar land- och vattenområde intill 100 meter från strandlinjen enligt 7 kap. 14 § miljöbalken. Domstolen fann, till skillnad från Länsstyrelsen, att det aktuella enbostadshuset ligger utanför strandskyddsområdet. Förbuden inom strandskyddsområdet regleras i 7 kap. 15 § miljöbalken och omfattar bland annat uppförande av nya byggnader eller utförande av andra anläggningar eller anordningar som hindrar allmänheten från att beträda området.
Eftersom huset ligger utanför strandskyddsområdet omfattas det inte av förbuden i 7 kap. 15 § 1 miljöbalken. Den privatisering som byggnaden ger upphov till inom strandskyddsområdet kan inte heller jämföras med de förbjudna åtgärderna enligt 7 kap. 15 § 2 miljöbalken, eller övriga punkter i bestämmelsen, och strandskyddsdispens krävdes därmed inte. Domstolen påpekade att en annan tolkning inte har stöd i bestämmelsens ordalydelse och skulle leda till svårigheter att förutse hur långt från strandskyddsområdet en byggnad behöver placeras för att inte utlösa ett krav på dispens.
Det kan tyckas självklart att endast åtgärder som vidtas inom strandskyddsområdet aktualiserar ett krav på dispens för att få utföras, men domen innebär ändå ett viktigt förtydligande. Eftersom hemfridszonen inte omfattas av någon av de kategorier av förbjudna åtgärder som radas upp i 7 kap. 15 § miljöbalken aktualiseras inte miljöbalkens regler om strandskydd och dispens. Detta innebär en ändring av domstolens tidigare praxis, särskilt MÖD 2011:38, där man ansett att inte bara byggnadens placering ska beaktas, utan dispens krävs även för det fall endast tomtplatsen ligger inom det strandskyddade området.
Mark- och miljööverdomstolen upphävde Mark- och miljödomstolens dom, samt Länsstyrelsens och kommunens respektive beslut. Domstolen förklarade att strandskyddsdispens inte krävdes för det av mannen ansökta enbostadshuset på fastigheten.
En fastighetsägare ansökte om strandskyddsdispens bland annat för att uppföra en brygga på sin fastighet. Den lokala miljö- och byggnämnden beviljade dispensen, men beslutet överprövades av Länsstyrelsen – som upphävde dispensen med hänvisning till att området omfattas av strandskydd och att det saknades särskilda skäl för dispens. Fastighetsägaren överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark och miljödomstolen, som upphävde Länsstyrelsens beslut och förklarade att dispens inte krävdes för den sökta åtgärden.
Mark- och miljööverdomstolen konstaterade – efter att Länsstyrelsen överklagat dit – att landområdet fram till strandkanten var att anse som ianspråktaget, men att vattenområden som utgångspunkt är tillgängliga för allmänheten, och därmed inte ianspråktagna. Vare sig den befintliga eller planerade bebyggelsen på landområdet gav upphov till en hemfridszon som sträckte sig ut i vattnet. Den sökta bryggan skulle därför ta ny plats i anspråk och ha en avhållande effekt på allmänhetens tillgång till området. Uppförandet av bryggan var därför en dispenspliktig åtgärd.
Domstolen fann i sin prövning av om det fanns särskilda skäl för strandskyddsdispens att området inte var att betrakta som ianspråktaget, samt att behovet av bryggan, som visserligen för sin funktion måste ligga vid vattnet, kunde tillgodoses utanför området. Fastigheten hade landförbindelse och fastighetsägaren hade tillgång till en annan båtplats i området. I den allmänna intresseavvägningen fann Mark- och miljööverdomstolen att fastighetsägarens enskilda intresse inte vägde tyngre än de allmänna intressena som strandskyddet skyddar.
Eftersom domstolarnas intresseavvägningar inom strandskyddsmål är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet är varje ny dom ett viktigt tillskott som bedömningsdata och prejudikat för hur kommande intresseavvägningar ska göras.
Mark- och miljööverdomstolen upphävde Mark- och miljödomstolens dom, innebärande att den lokala nämndens beslut om strandskyddsdispens för bryggan upphävdes.
Ett energibolag ansökte om strandskyddsdispens för att bygga en solcellsanläggning på en fastighet i ett strandskyddat område. Den lokala miljö- och byggnadsnämnden beviljade dispens, men Länsstyrelsen överprövade beslutet och avslog ansökan om strandskyddsdispens. Bolaget överklagade beslutet till Mark- och miljödomstolen, som avslog överklagandet eftersom den inte ansåg att det fanns särskilda skäl för dispens.
Mark- och miljööverdomstolen inledde, efter att bolaget överklagat även dit, med att konstatera att en solcellsanläggning på den aktuella platsen, som låg inom strandskyddat område, skulle hindra eller avhålla allmänheten från ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt, och det krävdes därför dispens från strandskyddet enligt 7 kap. 15 § första stycket 2 miljöbalken.
Domstolen prövade därefter om det förelåg något särskilt skäl till dispens. Det kunde konstateras att det inte förelåg skäl till dispens enligt 7 kap. 18 c § första stycket 1, 2 eller 6 miljöbalken. Bolaget hade dock också gjort gällande att det fanns särskilda skäl för dispens enligt 7 kap. 18 c § 5 miljöbalken, där dispens kan ges om området behöver tas i anspråk för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse som inte kan tillgodoses utanför området. Produktionen av förnybar el ansågs vara ett sådant angeläget allmänt intresse som faller inom bestämmelsen. Bolaget hade inom processen lämnat en närmare redogörelse för lokaliseringen och skälen till att den var mest lämplig, i vilken man hade hänvisat till närheten till ett s.k. IKN-nät (icke-koncessionspliktigt nät). Övriga lokaliseringar i närheten av IKN-nätet hade uteslutits av olika skäl, bland annat att de alternativa lokaliseringarna utgjorde Natura 2000-område, rekreationsområden och alléområde. Länsstyrelsen hade efter bolagets kompletterande redogörelse inte längre några invändningar mot att bevilja strandskyddsdispens. Mark- och miljööverdomstolen gjorde samma bedömning som Länsstyrelsen.
Mark- och miljööverdomstolen ändrade Mark- och miljödomstolens dom och fastställde miljö- och byggnadsnämndens beslut att bevilja strandskyddsdispens för solcellsanläggningen.
Domen fastslår inledningsvis att en solcellsanläggning är en sådan anläggning som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars hade fått färdas fritt, och alltså är en dispenspliktig åtgärd. Domen förtydligar vidare vad som krävs av en sökande för att visa att det angelägna allmänna intresset inte kan tillgodoses utanför området. I målet hade en noggrann lokaliseringsutredning gjorts, i vilken övriga rimliga alternativ hade uteslutits. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att utredningen var tillräcklig för att visa att intresset inte kunde tillgodoses utanför området, och dispens kunde därför beviljas.
Domen är en av flera domar kopplade till solcellsanläggningar som meddelats under 2024, se bland annat även MÖD 2024:12 samt Mark- och miljööverdomstolens domar i mål M 6624-23 och M 8658-23.
En man sökte i efterhand strandskyddsdispens för vissa åtgärder utförda på en fastighet, innefattande bland annat tillbyggnad av befintligt garage. Som skäl angavs dels att det inte krävdes strandskyddsdispens för åtgärden, eftersom Länsstyrelsen enligt 7 kap. 17 § miljöbalken meddelat föreskrift om att sådana åtgärder inte omfattas av förbuden i 7 kap. 15 § miljöbalken, och i andra hand anfördes att det förelåg särskilda skäl för dispens. Den lokala bygg- och miljönämnden beviljade dispensen, men Länsstyrelsen överprövade ärendet och upphävde nämndens beslut. Beslutet överklagades till Mark- och miljödomstolen som avslog överklagandet.
Mark- och miljööverdomstolen fokuserade, efter att mannen överklagat dit, sin prövning på giltigheten i det generella beslut om undantag från strandskydd i enlighet med 7 kap. 17 § miljöbalken som Länsstyrelsen hade fattat i mars 2012. Beslutet innebar att förbuden i 7 kap. 15 § miljöbalken inte skulle gälla för kompletteringsåtgärder till en huvudbyggnad som vidtas inom 15 meter från huvudbyggnaden men inte närmare strandlinjen än 25 m, eller inom en tomtplats som har angetts i ett beslut om dispens. Beslutets lydelse är i stort likalydande med bestämmelsen i 7 kap. 17 § miljöbalken, med skillnaden att de två situationer som anges vara dispensfria i beslutet är alternativa, medan de i lagtexten är kumulativa. Frågan var därför om Länsstyrelsens beslut var giltigt och skulle tillämpas, eller om beslutet överskridit Länsstyrelsens bemyndigande och därför enligt 11 kap. 14 § regeringsformen inte fick tillämpas.
Domstolen konstaterade inledningsvis att det var ostridigt att tillbyggnaden avsåg en kompletteringsåtgärd inom 15 meter från huvudbyggnaden, men inte närmare strandlinjen än 25 meter. Det var även ostridigt att den inte låg inom en tomtplats som angetts i ett tidigare beslut om dispens. Om Länsstyrelsens föreskrift skulle tillämpas var åtgärden alltså undantagen från förbuden i 7 kap. 15 § miljöbalken, men om föreskriften inte skulle tillämpas krävdes strandskyddsdispens.
Bestämmelsen i 7 kap. 17 § miljöbalken bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om undantag från förbuden enligt 15 §. Enligt 11 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. har Länsstyrelsen bemyndigats att meddela denna typ av föreskrifter. Bestämmelsen i lagtexten är enligt Mark- och miljööverdomstolen tvetydig, på så sätt att det är otydligt om bemyndigandet ger Länsstyrelsen en rätt att meddela föreskrifter om att förbuden i 15 § inte ska gälla under förutsättning att de två särskilda förutsättningarna är uppfyllda (som kumulativa rekvisit) eller som en rätt att meddela föreskrifter i de två olika situationerna (som alternativa rekvisit). Mark- och miljööverdomstolen fäster vikt vid att en överträdelse av förbuden i 15 § är förenad med straffansvar, och för att åsidosätta föreskrifter som medför lättnad i det straffansvaret måste det ställas höga krav. Med hänsyn till detta fann Mark- och miljööverdomstolen att Länsstyrelsen inte hade gått utöver sitt bemyndigande, och föreskriften fick därför tillämpas. Strandskyddsdispens krävdes därför inte för den aktuella åtgärden.
Mark- och miljööverdomstolen ändrade därmed Mark- och miljödomstolens dom och fastställde att strandskyddsdispens inte krävdes för tillbyggnaden.
Mark- och miljööverdomstolens dom innebär ett viktigt förtydligande för tolkningen av föreskrifter i enlighet med det aktuella bemyndigandet. I dag har formuleringen i denna typ av föreskrifter ändrats till att ligga i linje med formuleringen i lagtexten med kumulativa rekvisit, inklusive för den länsstyrelse som var aktuell i målet. Ett domslut i motsatt riktning hade inneburit att fastighetsägare som förlitat sig på Länsstyrelsens föreskrift under den aktuella perioden, med föreskrifter i stil med den i målet aktuella, och således uppfört komplementbyggnader som uppfyllde det ena rekvisitet men inte det andra, hade riskerat att behöva riva komplementbyggnaden. En sådan följd hade varit mycket långtgående och oförutsebar.
Mark- och miljööverdomstolen har under 2024 och början av 2025 meddelat ett antal intressanta domar som ger vägledning för prövningen av strandskyddsdispenser. Den praxis som kommit ger ledning bland annat för vad som omfattas av förbuden i 7 kap. 15 § miljöbalken, hur intresseavvägningarna ska göras vid motstående allmänna och enskilda intressen samt på vilket sätt Länsstyrelsens föreskrifter om undantag från förbuden ska tolkas. Denna utvecklade praxis bidrar till en tydligare förståelse för hur lagstiftningen ska tolkas och tillämpas i praktiken.