Nyligen meddelade Mark- och miljööverdomstolen två avgöranden som klargör hur den kompletterande lämplighetsbedömningen enligt 9 kap. 61 § plan- och bygglagen ska genomföras vid planstridiga åtgärder. Avgörandena ger vägledning om sökandens utredningsskyldighet, kommunens krav på beaktansvärda och legitima avslagsskäl samt betydelsen av lokal opinion. För Lexnovas räkning analyserar Frida Jackson domarna, liksom deras praktiska konsekvenser.
Mark- och miljööverdomstolen meddelade den 3 februari 2026 två avgöranden som i väsentliga avseenden tydliggör hur den kompletterande lämplighetsbedömningen enligt nuvarande lydelse från den 1 december 2025 i 9 kap. 61 § plan- och bygglagen (tidigare 9 kap. 31 c § plan- och bygglagen) (2010:900) ska genomföras när en åtgärd avviker från detaljplanen. I båda målen fann Mark- och miljööverdomstolen att nämndens motivering var otillräcklig och återförvisade ärendena till nämnden för beviljande av bygglov.
Avgörandena erbjuder värdefull vägledning över vilka krav som ställs på sökandens utredningsskyldighet, hur kommunens avslagsskäl ska värderas samt vad gäller frågan om i vilken utsträckning en negativ opinionsbildning bland närboende kan utgöra godtagbara skäl för avslag.
Inom ett detaljplanerat område är utgångspunkten att en åtgärd ska vara förenlig med detaljplanen för att bygglov ska kunna ges. Bygglov får enligt 9 kap. 60 § plan- och bygglagen ges för en åtgärd som avviker från en detaljplan om avvikelsen är förenlig med detaljplanens syfte och avvikelsen antingen är liten eller åtgärden är av begränsad omfattning och nödvändig för att området ska kunna användas eller bebyggas på ett ändamålsenligt sätt.
Föreligger en situation där detaljplanens genomförandetid har gått ut kan bygglov för en åtgärd som avviker från detaljplanen ges enligt 9 kap. 61 § plan- och bygglagen om åtgärden är förenlig med detaljplanens syfte och tillgodoser ett angeläget gemensamt behov eller ett allmänt intresse eller om åtgärden innebär en sådan annan användning av mark eller vatten som utgör ett lämpligt komplement till området och den användning som bestämts i detaljplanen.
Varje detaljplan ska innehålla en genomförandetid – det vill säga den tid inom vilken planen är avsedd att genomföras. Tiden ska bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen, men får inte vara kortare än fem år och inte längre än femton år. Genomförandetiden räknas från den dag då beslutet att anta planen vann laga kraft. Under genomförandetiden får en detaljplan inte ändras eller upphävas om någon fastighetsägare som berörs motsätter sig det. När genomförandetiden väl har löpt ut kan en sådan motsättning inte hindra att detaljplanen ändras eller upphävs.
Det är mot denna bakgrund som 9 kap. 61 § plan- och bygglagen har sin funktion. Bestämmelsen i dess dåvarande lydelse i 9 kap. 31 c § trädde i kraft den 1 januari 2015 och syftar till att vidga utrymmet för avvikelser från äldre och inaktuella detaljplaner, och på så sätt undvika tidskrävande planändringsprocesser (se prop. 2013/14:126 s. 181).
Sedan Högsta domstolens avgörande i NJA 2020 s. 786 ("Naturmarken i Hemmeslöv") har det stått klart att det, utöver en prövning av om rekvisiten i 9 kap. 61 § plan- och bygglagen är uppfyllda, ska det göras en kompletterande lämplighetsbedömning i frågan om bygglov ska ges eller ej. Vid lämplighetsbedömningen ska de olika intressena vägas mot varandra. Det är denna lämplighetsbedömning som de två nya avgörandena ger konkret vägledning om.
Målet avsåg en ansökan om bygglov för uppförande av en 18 meter hög mobilmast med tillhörande teknikbod på en fastighet i Huddinge kommun. Bebyggelsen och markanvändningen inom området var reglerad i en stadsplan från 1955 där planens genomförandetid hade gått ut. Av planbeskrivningen framgick att planen syftade till att bygga ut planområdet, som tidigare delvis var bebyggt med enfamiljshus och ett ålderdomshem, villor och småstugor samt en mindre butiksbyggnad för lokalt behov. Enligt ansökan skulle masten och teknikboden byggas inom ett område som i planen reglerats för park eller plantering.
Nämnden avslog ansökan, i huvudsak med hänvisning till att åtgärden bedömdes komma i konflikt med kommunens kulturmiljöprogram och inte ansågs vara förenlig med anpassningskravet i 2 kap. 6 § plan- och bygglagen eller omgivningskravet i 2 kap. 9 § plan- och bygglagen. Därutöver uppfattade mark- och miljödomstolen att nämnden, genom att inte bevilja bygglov för åtgärden, önskat vara lyhörd i förhållande till en betydande lokal opinion.
Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att en utbyggnad av ett trådlöst telenät som utgångspunkt utgör ett betydande allmänintresse och att kapacitetshöjande åtgärder kan tillgodose ett allmänt intresse enligt 9 kap. 61 § plan- och bygglagen (tidigare 9 kap. 31 c § plan- och bygglagen), varför en kompletterande lämplighetsbedömning behövde göras. Domstolen fann att åtgärden varken stred mot anpassningskravet i 2 kap. 6 § plan- och bygglagen eller omgivningskravet i 2 kap. 9 § plan- och bygglagen. Sökanden hade därutöver också på ett godtagbart sätt motiverat varför masten behövde placeras just på den aktuella platsen, och opinionen mot åtgärden bland de närboende ansågs inte tillräcklig för att neka bygglov – varför Mark- och miljööverdomstolen ändrade underinstansernas avgöranden och återförvisade ärendet till nämnden för beviljande av bygglov.
Målet avsåg en ansökan om bygglov för uppförande av en 30 meter hög telemast med tillhörande teknikbod på en fastighet i Lomma kommun. Bebyggelsen och markanvändningen inom området var reglerad i en stadsplan från 1974 där planens genomförandetid hade gått ut. Av planbeskrivningen framgick att planen syftade till att bygga ut planområdet, som tidigare utgjordes av öppen åkermark och parkstråk, med flerfamiljshus med mark avsatt för fritidsgård eller liknande ändamål. Enligt ansökan skulle masten och teknikboden byggas inom ett område som i planen pekats ut för park eller plantering.
Nämnden avslog ansökan med motiveringen att det inte gick att sluta sig till att det vore säkert att vistas i mastens närhet. Nämnden bedömde även att den planerade anläggningen inte kunde anses vara anpassad till omgivningen och fann att åtgärden inte heller var en sådan avvikelse som avses i 9 kap. 60 eller 61 §§ (tidigare 9 kap. 31 b eller 31 c §§). Under målets handläggning lade nämnden till att det fanns en allmän opinion mot åtgärden som behövde beaktas.
Mark- och miljööverdomstolen bedömde att åtgärden varken stred mot anpassningskravet i 2 kap. 6 § plan- och bygglagen eller omgivningskravet i 2 kap. 9 § plan- och bygglagen, och att kapacitetshöjande telekommunikationsåtgärder principiellt tillgodoser ett sådant allmänt intresse att 9 kap. 61 § plan- och bygglagen (tidigare 9 kap. 31 c § plan- och bygglagen) kan aktualiseras. Sökanden hade också på ett godtagbart sätt motiverat platsvalet och redovisat alternativa placeringar, varför mark- och miljööverdomstolen fann att nämnden saknade tillräckliga skäl att neka bygglov och återförvisade ärendet till nämnden för beviljande av bygglov.
Av de båda avgörandena framträder en tydlig prövningsstruktur som är värd att lyfta fram, inte minst eftersom den ger praktisk vägledning för hur liknande ärenden bör hanteras.
Det förhållandet att en planstridig åtgärd uppfyller de kriterier som anges i 9 kap. 60 eller 61 § plan- och bygglagen innebär att bygglov får ges, men innebär inte att bygglov ska ges. Av bestämmelserna följer alltså inte någon generell rätt för sökanden att erhålla bygglov. En åtgärd som i och för sig uppfyller dessa förutsättningar kan vara olämplig av andra skäl och förutsätter alltså en kompletterande lämplighetsbedömning.
En första förutsättning för att den kompletterande lämplighetsbedömningen ska aktualiseras är att de grundläggande kraven i 2 kap. plan- och bygglagen är uppfyllda, dvs. anpassningskravet i 2 kap. 6 § och omgivningskravet i 2 kap. 9 §. När de grundläggande kraven anses vara uppfyllda och det kan konstateras att åtgärden tillgodoser ett angeläget gemensamt behov eller ett allmänt intresse, eller om åtgärden kan bedömas utgöra ett lämpligt komplement till området och användningen enligt detaljplanen, tar den kompletterande lämplighetsbedömningen vid.
Vid lämplighetsbedömningen ska det intresse som talar för bygglov – t.ex. ett allmänintresse av det slag som avses i 9 kap. 61 § plan- och bygglagen – vägas mot de övriga hänsyn som ska tas enligt 2 kap., t.ex. olika miljöintressen. Det är givet att det då också kan bli nödvändigt att bedöma styrkan av det intresse som motiverar åtgärden. När den bedömningen görs, kan det ha betydelse om syftet med åtgärden skulle kunna tillgodoses på något annat sätt, t.ex. genom att åtgärden vidtas på en annan plats. Det medför att sökanden i det enskilda fallet kan ha anledning att presentera utredning om alternativa placeringar.
En av de viktigaste principerna som framkommer i NJA 2020 s. 786 och som MÖD sedan tillämpar i de nya avgörandena är vikten av det kommunala inflytandet. Det är kommunen som ansvarar för planläggningen av mark och vatten och planprocessen är avsedd att garantera såväl ett kommunalt inflytande som ett medborgarinflytande. Det konstateras i avgörandet att det inte finns något i förarbetena som tyder på att lagstiftaren genom undantagsbestämmelserna i 9 kap. 60 eller 61 §§ har avsett att begränsa det kommunala inflytandet över mark- och vattenanvändningen.
Vid lämplighetsbedömningen bör det därför tas hänsyn även till det kommunala intresset av att bygglov inte beviljas i strid med en plan som kommunen vill hålla fast vid och till att det kommunala inflytandet över markanvändningen inte får urholkas. Kommunen måste visserligen tillämpa 9 kap. 60 eller 61 §§ sakligt och opartiskt och bör inte tillerkännas någon vetorätt när frågan prövas i högre instans. Om kommunen motsätter sig en åtgärd och anför beaktansvärda och legitima skäl för detta, bör emellertid kommunens uppfattning ges särskild vikt, i synnerhet om den sökta åtgärden är av mera betydande slag.
HD exemplifierade vidare att beaktansvärda och legitima skäl kan vara att åtgärden enligt kommunen bör avvakta en förestående planprocess eller att åtgärden skulle komma i konflikt med någon annan av kommunen planerad åtgärd. Ett annat skäl kan vara att kommunen önskar vara lyhörd i förhållande till en betydande lokal opinion.
Kommunens uppfattning ska ges särskild vikt om kommunen motsätter sig en planstridig åtgärd och anför beaktansvärda och legitima skäl. Men precis vad "beaktansvärda och legitima" innebär har inte alltid varit klart.
I P 16156-24 motiverade nämnden sitt avslagsbeslut bland annat med att åtgärden bedömdes komma i konflikt med utpekade värden i kommunens kulturmiljöprogram och inte vara förenlig med kraven i 2 kap. plan- och bygglagen. Mark- och miljööverdomstolen fann dock vid sin prövning att åtgärden inte kunde anses strida mot kraven i 2 kap. plan- och bygglagen. Nämnden uppfattades vidare ha gjort gällande att den genom att inte bevilja bygglov för åtgärden önskade vara lyhörd i förhållande till en betydande lokal opinion. Mark- och miljööverdomstolen slog dock fast att opinionen mot åtgärden bland de närboende inte kunde anses vara så betydande att den i sig utgjorde ett skäl att neka bygglov.
I P 14801-24 var omständigheterna liknande. Nämnden motiverade sitt beslut med att åtgärden inte bedömdes vara förenlig med anpassningskravet och omgivningskravet i 2 kap. plan- och bygglagen, vilket Mark- och miljööverdomstolen inte fann vara visat. Nämnden motiverade även sitt beslut med att det inte gick att sluta sig till att det vore säkert att vistas i mastens närhet och att det fanns en allmän opinion mot åtgärden som behövde beaktas. Mark- och miljööverdomstolen fann vid sin bedömning av om nämnden anfört beaktansvärda och legitima skäl att nämndens säkerhetsinvändning inte kunde bära upp avslaget mot bakgrund av den lokaliseringsutredning som sökanden gett in samt att opinionen mot åtgärden bland de närboende inte kunde anses så betydande att den i sig utgjorde skäl att neka bygglov.
I NJA 2020 s. 786 nådde HD däremot motsatt slutsats i ett fall där kommunens skäl ansågs mer substantiella. Där hade kommunen som skäl för att motsätta sig åtgärden angett att den valda placeringen och utformningen av anläggningen innebar en betydande olägenhet för de närboendes nyttjande av området. Dessa skäl framstod som beaktansvärda och legitima och bygglov beviljades inte i det aktuella målet.
Den slutsats som kan dras är att kommunens skäl måste vara substantiella och faktabaserade – inte allmänt hållna. Åtgärden måste därutöver ha någon slags påverkan på de närboende som väger tyngre än behovet av åtgärden.
En återkommande faktor i lämplighetsbedömningen är om syftet med åtgärden kan tillgodoses på annan plats. Vid bedömningen kan det ha betydelse om syftet med åtgärden skulle kunna tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom att åtgärden vidtas på annan plats. Det medför att sökanden i det enskilda fallet kan ha anledning att presentera utredning om alternativa placeringar.
I P 16156-24 hade sökanden redovisat var åtgärden borde placeras för att kunna uppnå erforderlig täckningsgrad och vilka avvägningar som gjorts avseende alternativa placeringar. Sökanden hade motiverat valet av plats för åtgärden på ett acceptabelt sätt.
I P 14801-24 var utredningen ännu mer genomarbetad. Sökanden hade på ett utförligt sätt motiverat varför åtgärden behövde lokaliseras till den valda platsen. Inom det radiotekniskt möjliga området saknades detaljplanelagd plats för master, industriområde och befintliga industriella anläggningar. Det framgick av den utredning som sökanden gett in var åtgärden borde placeras för att kunna uppnå erforderlig täckningsgrad för att kommunikationen ska fungera tillfredsställande i området samt vilka avvägningar sökanden hade gjort avseende alternativa placeringar och möjligheten till samlokalisering.
En grundlig lokaliseringsutredning är alltså inte bara en fördel – den är i praktiken avgörande för att ta sig igenom lämplighetsbedömningen. En sökande som inte kan redovisa varför just den valda platsen är nödvändig, och varför alternativa placeringar har övervägts och avvisats, löper stor risk att förlora ärendet på lämplighetsbedömningen – oavsett om de formella rekvisiten i övrigt är uppfyllda.
Lämplighetsbedömningen kan alltså sammanfattas enligt följande schema.
